Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1843, sida 3

pare kasta ut din lockmat för att äter hugga fre stelsens krok uti mitt varsamma hjerta. Hvartit denna förvaningens åtbörd, Helge? Vet jag ej si väl som du. att Adolph Norehn icke väntas af dig icke finnes i staden, icke alls finnnes till! Marwmo: Finns pojken icke, hvad? En besyn nerlig protest, Men syner plåga ej ha kött ocl blod, hvad jag såg, — nå, hvad jag såg skall jaf presentera för dig. Du må forrska med egna ögon höra med egna öron, och med en smickrand tacksägelse för ditt angenäma sållskap låta öfver tyga dig af hans egna ord om personens tillva ro och duglighet att med dig utföra en kärleks handels ljufliga duett. — Ån en gäng, kom, under sök och tro — på honom och ditt sköna välde Ottilia: Marmo, kan du framhafva bevis, at ynglingen heter Adolph Norehn? Marmo: Icke kan jag skafta prestbeviset, kår: du. Hans egen uppgift och stadens enhälliga ut. sago bära dock sannfärdighetens, ej lögnens märke Ottilia: Hör, Helge, namnet Adolph Norehn detta namn är dyrbart för min hågkomst. Marmo: En ypperlig kasus. Detta grundläggei sympathetiskt ömma förhållanden er emellan. Uttilia: En man med det der namnet menade ärligt med mig och ville uppbygga min lycka, dä jag i min ungdoms maj lärisinnigt hoppade åstad. Marmo: Derom kan vara intressant att berätta, når vi, ett klöfverblad, sitta vid spelbordet i qvåll, eller omkring pounschbålen, — Tag nu min arm, söta Ottilia, och låtom oss gå. Ottilia: (efter en stunds öfrervägande, beslutsamt) Ja, jag måste se honom! Marmo: Det är ju mitt tal. Oeh sen skall du tillstå att jag förtjnar en kyss i drickspengar för mina observationer och råd. Du skall bli nöjd bäde med mig och honom. Ottilia: Vänta, ännu ett, Mitt namn mäste förblifva en hemlighet för honom tills jag kan