Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1843, sida 3

görande hos en sådan eldig, friskt känslig yngling som Adolph Norehn. Ottilia: (som afhörde honom med ovilja och missnöje, spritter till vid namnets anförande, och upprepar häftigt) Adolph Norehn ?! Marmo: En gosse, skapad till att älskas af en hänförande, fantasirik qivnna lika mycket, som att älska henne tillbaka; en som för den sluga älskarinnan blir en guldgrufra. Kort, han kommer oss i händerna, som en stor vinst. Ottilia: Och du känner Adolph Norehn? Marmo: Han är rik som en skattkammare, och oerfaren som en kyckling, men för öfrigt en örn, den der just blifvit flygför. Får jag min man först till att sitta för mig, så läser jag honom, som en bok. Ottilia: Och han. — är det hår — han bor? Marmo: Han är resande hår i staden och ämnar stanna en vecka; men under den tiden blir han sast, magnetiskt dragen och hållen, — och reser ej, åtminstone utan oss. — Du får göra ett mästerstycke af eröfring. Ottilia: Om det vore sant, Helge, att du kände honom, att han vistades hår — Marmo: Vid din onåd, men disperata fleka! Han vill ha sin vackra bild i olja, för att pryda en gammal farbrors arbetsrum. Jag skall föra penseln med behörig maklighet och lemna dig tilltälle att aftrycka ditt blomstrande portrait på hans hjertas veka grund. — Han är lätt åtkomlig i sin menlöshet, och du skall redan i dag öfvertyga dig derom. (Tar hennes hand och klappar den). Nu har du ruskat utaf den förargeliga melankolien med dess mörka ingifvelser; jag visste väl att ett förståndigt ord skulle gålla hos dig. Du är också min snällaste, min gudomliga Ottilia. Annamma, låtom oss skynda hem nu; jag väntar vår kavaljer till mitt målareställ ännu i dag. Kom, kom! Ottilia: (betraktar honom skarpt) Bedragare, listige bedragare, nej ömklige bedragare, Du får