Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1843, sida 2

— — —— —7 varens ställe vid din sida. Jag persuaderar dig att kredentsa vällustens bägare åt alla förälskade läppar, — några droppar spilles väl också för mig. Och för öfrigt begär jag endast brorslott uti plånblöckerna, som hittas i din kammare. Ottilia: Förnöjsamme man; och du förklarar väl de skeppsbrutnas egodelar för ditt byte, om jag till min tysta kammare hädanefter utväljer hafvets botien. Marmo: (uppfarande) Slipper jag ej böra detIta vansinniga prat? Jag kastar glömskans slöja öfver det ömkilga sjelfmördare-beslutet. Det förljenar ej annan uppmärksamhet, än en narraktig kapris. Huru skulle dina djerfva anspråk på verldens glädje kunna gifva tappt redan nu; Dina lågande begär så snart vara utrunna! Dina, Ottilias, som med ospord liflighet tycktes vilja vinna elt lysande försprång framför alla medtäflarinnor pålnöjenas bana. — Det vore äfven ett missförstånd i naturen, om din lefnads gyllne sommar valde dödens vintertäcke till sin favoritdrägt. Nej, din yppiga kraft kan ej hafva uttömts af några och trettio år, så att din hand, liksom utmattad och darrande af ålderdom, ej mera förmår hälla det lustiga lifvet; så i förtid kan din lefnadslust ej hafva vissnad! Ottilia: Vore den vissnad! ack, vore hjertat förödt på Önskningar, såsom det är på förboppnigar. Ve mig, det är icke så; men i detta har jag pinbänken. — Den oåndliga längtan som yllde mitt ungdomliga bröst har aldrig blitvit tillredsställd, men hånad af den verklighet jag samnat, nu brinner denna längtan. en dold vulkanisk id, alltjemt uti mitt inre. Och min blick, skårpt af misstagen, upptäcker nu först den äkta sällhe