Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1843, sida 1

dig ufur dina sinnens dvala och dina passioners förslappning. Vin själ och anda, jag skall skildra dig för dig sjelf. Olleilia: Menniska, förskona mig, du vill rifva i min ångers sår. Marmo: Sår? dem vill jag läka. Dina orimliga grubblerier ha slagit dig såren; men grubbleriet skall skygga bort för taflan af ditt djefvuln så lustiga, roliga lif, hvilket jag Vill uppkalla i dilt minne. Ottilia: Ve mig, minnets vålnad går kring i mitt hufvud natt och dag, och predikar för mig, så alt tänderna skallra. Jag kunde derom berätta mera för dig, än du vet och vill veta. Marmo: Desto bättre, min söta du. Berätta, ty hvad min vilja beträffar, så är den just ute efter alt uppspana sådant, som jag ieke vet. Kom, vi sälla oss, här finns ju en soffa; sedan kan du berätta i maklighet. Jag behöfver beqvämlighet, skall du veta. Uäar begar nat mina egna ben vid letandet efter dig, och råkat alt ej taga den ginaste vägen hit; som en sagelhund har jag ströfvat omkring härs och tvärs. — Nå, platsen vid min sida väntar på din vackra börda, som mina knän afundas. Ottilia: (förblir stående) Dn tyckes losva dig ett roligt samtal; och jag har endast att göra en syndabekännelse, Marmo: Mitt barn, jag ger dig fötlätelsen på förhand, du skall slippa bikten. Vill du se del förflutna endast med botgorerskans ögon, så lem. na vi det kapitlet. Vi bringa framtiden på tapeten, och hvad som måste göras af de stunder som ännu äro, så till sägandes, sillkorkade