skyndade med sin återfunna son till Stockholm, ör att presentera honom för drottning Christina och att taga bennes mägtiga beskydd i anspråk. Drottningen gladde sig på det högsta öfver denna händelses sällsynta utgång. Hon lät inför rätten upptaga fullständigt protokoll öfver tilldragelsen, nedlägga detsamma i sitt kabinett och skickade ett pålitligt bud med ett egenhändigt bref till gresvinnans aflidne gemåls släglingar, hvari bon forklarade, att, om de frivilligt ville återlemna de i besittning tagna stora stamgodsen åt den under kriget röfvade, men nu återfunna grefvinnans son, detta med tillbörlig tacksamhet och glömska af det passerade skulle upptagas, icke blott af grefvinnan, utan äfven af henne, drottningen, som kallade sig grefvinnans vän; men att, så framt de icke ville foga sig, eller kanske till och med draga gossens idenditet eller lagliga rätt i tvifvel, hon, drottningen, i grefvinnans namn, skulle låta inleda emot dem en process vid österrikiska hofvet; att det icke selades henne giltiga skäl, bland hvilka hon tills vidare härmedelst meddelade dem en afskrift a! den Svenskalj soldatens utsago, som röfvat barnet. Drottningens ombud bragte snart gynnande underrättelser ifrån Böhmen. Slägtingarne, sedan de läst drottningens bref, hade snart förkla rat sig beredda att, under billiga vilkor afträdö godsen, och sålunda förblefvo rättshandligarne öfver denna märkvärdiga historia liggande såson en hemlighet i drottningens kabinett. Men grefvinnan återvände icke långt dereste med sin återfunna son, och beledsagad af des svenska fosterföräldrar, från hvilka den tacksam ma gossen icke ville skiljas, tillbaka ill sin hem ort, tog änyo besittning af sina stora gods, de hon emottogs med jubel, och den lilla hundet blef vårdad och älskad ända till sin död. (Slut,)