Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1843, sida 2

—— —————— — sängt sökta och för henne så rysansvärda anlets dragen. Innan han ännu hann att yltra ett en da ord, bade hon, utan att längre kunna beherr ska sin käunsla, ryckt sin slöja från hufvude och trädde, idet hon fattade den förskräckte kar len i håret, som en hämndgudinna framför ho: nom med följande ord: Hvar har jag förr sålunda fattat dig i håret hvar hetsat denna hund på dig, du barnaröfvare? Känner äfven du igen mig? Tillstå ditt brott. hunden har röjt dig! Hvar bar du mitt barn? blek och darrande störtade karlen, som träf. fad af åskan, ned för hennes fötter. Ålven han igenkände henne och hennes hund, hvilken änyc ville rusa emot honom, och tillstod, att gossen, som skyndade framför honom till slottet, var det röfvade barnet. Den aningsfulla moderskärleken visste lätt att åter väcka de gamla, dunkla minnena i gossens hjerta, så att moder och barn snart fullkomligt kände igen hvarandra och ingen byste ringaste tvifvel. Men svensken berättade följande: Då efter slaget vid Jankovitz österrikiska hufvudqvarteret blifvit stormadt, och grefliga slottet plundradt och uppbrännt, kom jag jemte några esterlruppar genom den ännu rykande byn och dröjde en stund i slottets ruiner, emedan jag hoppades att här kunna göra byte. Men då redan allting derstädes låg förstördt och jag missnöjd ville lemna orten, mötte jag en ståtlig rytare, som frågade mig, hvarifrån jag kom, och om jag redan gjort dugtigt byte? Jag försäkrade motsattsen och utstötte smädelser emot det tomma rykande nästet, hvarpå ryttaren tillkännagaf ör mig, att jag kunde förtjena en stor summa