Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1843, sida 1

Ibland de många vackra saker, hon medbragt, voro äfven några pungar med guldmynt; men vid intet bade barnen fästat sig så mycket, som vid den lilla hunden, hvilken genom sin sällsynta klokhet uppväckt allas beundran. Endast modren, huru tillgifven än hunden varit henne, tyckte icke om honom, och hade engång, på barnens upprepade frågor, slutligen berättat, att denna hund just påminte henne om ett barns hjertskakande jemmer, hvilket man under kriget srånryckt modern. bå nu hon (dottern) bestormat modren med frågor, hvar det stackars barnet tagit vägen, hade modren befallt henne tiga, och försäkrat, att barnet dött. Men emot hunden hade hon blilvit allt mera vresig och ändtligen befallt dottren, att leda ut honom i skogen och hänga upp honom, på det han måtte kamma ur hennes åsyn. Hon (dottern) hade derpå gått ut i skogen med hunden, men i stället för att döda honom, satt sig med densamma vid den genom skogen förande landsvägen, och derstädes länge fåfängt erbjudit bonom åt flera resande, till dess ändteligen en karl, som vandrat till Stockholm, köpt honom af henne för en bagatell. Modren tycktes vara lugnad, då dottern återvände utan hunden, och aldrig hade de sedermera talat om densamma. Blott en enda gång, då modren för omkring ett halft år sedan fått slaget, hade hen smärtsamt ropat: hunden! — barnet! — oeb-derpå dött. Denna berättelse gjorde det smärtsammaste intryck på grefvinnan. Hon trodde sig nu vara öfvertygad , att den gamla marketenterskan blott derföre så bittert hatat hunden, emedan denna jemt påmint henne om harnets jemmer