Ä sällskapet, förklarande att v. Tutten blifvit underligt illamående. För öfrigt hade han ej annat svar på förfrågningarna, än axelryckning och upprepadt runkande på hufvudet. HLerrskaperna fingo denna afton tillfredsställa sig sjelfva med egna gissninger. Morgondagen uppvisade dock redan en utförligare alldeles sann historia om tilldragelsen Fru Annett Hämsel hade sjelf hviskat den i örat på enkeprostinnan, hvilken håndelseris gjorde visiter hos ett tjog vänner änun på förmiddagen. Postmästaren v. Tutten — förmäles deri — förälskade sig redan i Felicia, då hon ännu rar bara barnet. Och hans böjelse var lika romanesk. som hans trohet; han yppade nemligen för ingen sin lidelse. huru häftig den än var. men brann ändå i stillhet med tilltagande låga för sin utvalda. under ett tiotal af år. Äntligen hade han dock hunnit en ställning i samhället. der han tyckte sig med heder kunna inbjuda Felicia att intaga rummet vid hansida; han kom till staden och kastade sig för den tillbeddas fötter. Men den unga flickan ville aldrig lemna fädernehuset och följa en man i sångkammaren. Detta gjorde v. Tutten förtviflad. På kalaset, der han vid aftonmåltiden njöt af den åälskades förtjusande conversation och närhet, uppflammade hans passion iill eu förtärande brand; ban ägade hänryckt den sista bönen törgäfves. Då förtorkade all lefnadslust uti hans bröst; han rasade emot sitt öde, han vände pistolmynningen emot sitt qvaluppfyllda, hjerta. Hade icke Helena inkommit i skänkrummet, så — så hade tullförvaltaren kanske alldrig fått göra brölopp för sin Felicia. Nu deremot insåg hela staden, eller alla dess beskedliga innevånare åtminstone, att en kapitulation å den skönas sida var naturlig och ärofull efter en sådan evärmande stormning af älskarens oförvågna kärlek. De afundsjuka : rörde väl oa sina elaka tungor och menade att, om mannen också. ej passerat, så voro det dock visst ej författarens skull, och om Felicja kapitulerat, så hade hon dock gjort det efter en elind stormning . Dessa anmärkningar hindrade emellertid icke, att jn bistorien var ettstående samtalsämne, tvertom. e enda i staden, som sysselsatte sig dermed voro snickaren Hämsel och dess hustru. samt Helena med sin Reimes, ty de bade nog at berätta hvarandra om sin egen lycka. (Slui.)