Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1843, sida 2

han närmade sig och bibehöll förlägenhetens uppsyn, da han tilltalade sin formenta sköna. Jag kommer igen, — he, he! — Och — vill ej mera ensam gå! — ja, gå — ensam genom lifvet gal Flickan betraktade herrn mycket förvånad, hon såg dock räsets prågel på bans rödbrusiga anlete, drog på munnen och ville skynda sig att så nedlagda de matlemningar hon med moster Annet lemsels tillatel-e skulle taga hem, men bon fick göra ett steg baklänges bort ifrån: sin korg, då v. Tutten lade sin heta hand på hennes arm, medan han fortfor: Törs jag af denna tystnad hoppas? -hoppas mycket? — att jag ej bortköres från min lyeka? ej blott icke nu — nej, aldrig i lust och nöd? he, het Min bäste herre. bä-stel — ack, ja, bäste Knut, såg. Säg båste Knut. — Min kärlek har då vunnit priset, — spe-let. Ty, — ty. min syftning, — sigtningspunkt är mamsell Hå-—åmsel. Jag förstår ej — — Skall jag tala ty—ty-ydligare? Jag — älskar! å de ty-ydligt? — jag friar, å de tyd—ligt? jag falla—ler på knä. och Knut ljög icke, i sjelfva verket var det också beqvåmare orh säkrare för honom att ligga på knä, än att vacklande hälla sig upprätt. Helena, hos hvilken en hög rodnad tåudes af både förargelse och förlägenhet, böjde sig fram och sträckte ut armarna, för att rycka till sig korgen och ett mindre hvitt knyte, och för att derefter undfly den kuriöse, oförvåntade älskaren. Hans blick, som nu modigt riktade strålar på den sköna, följde hennes rörelse och ville igen kånna en näsduk i det hvita knytet. Åfven ban grep derföre efter detsamma, i det han ropade: Pölj ieke i nåsduken, — icke blygsamhetens —