Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1843, sida 2

stidpunkten; ack, det vore bättre, att han reda verkligt, men obemärkt, skjutit sig, än stt ha troligtvis ännu ämnar göra det. — Herr Ölar der har blifvit min förtrogne i detta bryderi bistå mig nu, af mensklighet, besinna min be lägenhet. Följ med mig ut på gärden, på ga tan att bindra ett det förargligaste störande a min sete. Hvilket fult uppseende skulle det e åvågabringa. Kom, kom.P Tullförvaltaren tog litet darrande sin köpmar under armen och hastade ut. Desse begge herrar voro dock ej de enda som dragit sig ifrån det öfriga sällskapet, äfver v. -Tutten styrde en serskild och hemlig kosa Ehuru vinets änga något dimmigt omhöljde han: tankar, så visade hågkomstens milstolpe änd: riktigt på dörren till skänkrummet; och benen lade mera, än hufvudet, hinder i vågen att vål hinna dit, ty de framtedde en stark benägenhet alt sväfva af åt sidorna, eller ställa sig i kors, hvarigenom gången fick ett slägttycke med en raglande kryssning. Mannen seglade dock lyckligen genom den riktiga dörröppningen; sedan förvissade sig hans: glödande Öga, som sneglade fram under de tunga ögonlocken, att en ung qvinnlig gestalt åter stod vid serveringsbordet. Postmästaren kastade igen dörren bakom sig, så snart han höll sig öfvertygad att vara här ansigte mot ansigte och allena med bror Hämels lofvande dotter, detta inbjudande ämne till en fullkomlig fru postmåstarinna. Han makade sig fram till sruntimret, som var sysselsatt med att nedlägga : några knyten i en liten korg. Detta ting, afskydd af. alla sriare, observerade Knut dock icke, ty han slog ned ögonen, under det