bebröd, hvilka — brickorna — följde i sina rörelser herrns och fruns exempel, men med större varsamhet, liksom fruktande att stöta a. — Hämsel tycktes emellertid vid sina tourer igenom rummet. aldrig riktigt lemna ur ögonen den firade ännen Knut v. Tutten. Isynnerhet, når densamme närmade sig fruntimmersraden, var värdens uppmärksamhet outtröttlig att framkomma med en vink ät hostförvaltaren, för att af-ides meddela honom en pikant anmärkning, — eller att presentera ett inbiudande glas till en qvick skål, och genom dessa operationer inleda en konversation på tu manna hand, hvarvid eggande anspelningar på frieri och förlofning upphjödos som muntrando och — ledande artiklar. Men just nu trodde tullförvaltaren bror Knut vara i säkra händer hos en munvig. gammal kapeten, och inlät sig tryggt i ett litet samtal med köpmannen Ölander. Det var hederligt, att Herr Ölander gör mig den äran. Tachar ödmjukast, herr tullförvaltaren är för artig. Det år min lust att se vännernas lag så hår ogeneradt hos mig; men jag vill ha dem glada, hurm år det, jag tror Herr Ölander har ännu ej skrattat en enda gång i afton. Läåt ungdomen skratta, vi gamla kunna ju roa oss med att tala litet allvar. N Aj, under mina gråa hår trifres ännu det ungdomliga skämtet. Kanske kan jag omvända allvaret hos min goda herre, hva? Kunde jag byta bort en obehaglig känsla vid en viss sak mot en angenäm, så vore det ett trefligt experiment. Jag tror också visst, att herr tullförvaltaren kan räcka en hjelpsam hand åt min försumlige hysesgåst, herr tuilfårvaltarens broder — — Huruså, hurnsg?! Och befria mig ifrån den beklagliga nödvändigheten att förfara hårdt mot snickaren Clas H .. Mildhet och barmhertighet pryda mannen och jag vet — Ursåkta, mitt tålamod är tömdt; jag kan ej vänta, ej ens till i öfvermorgon. Bevare, deruti ligger ju vår tids lyte, att den förfarer så brådstörsadt. Jag kommer dock ihåg