Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1843, sida 1

——— — — —— — — —— — — — riktigt utblottade, så länge vi gömma på en ösverflöds-artikel. — Jag skall ta bort pistolen, och göra mig utaf med den; förstå mig rätt, jag vill sälja vapnet till en liobhaber Hvad gagnar det till? och du har alltid tyckt, att det vore så bra att ha pistolen, och ofta påstått att den väl en gång kunde behöfrasI Det var en aning, ja, ja! men bry dig ej om det. Mig förefaller det så konstigt, att du vill sälja den. Kors, jag har ju redan sagt, det duger ej att ha den hängande der. Och — det var sannt — jag ville köpa ett mål färsk fisk åt oss; — det är något, som du kan äta och må godt af, — men de par sillverriksdalerna, som jag sparat ibop i veckan, dem vill jag ej röra, utan plottra bort krutätaren för några plåtar. — Silfverpenningarna, se dem har jag invirat i papper, ta Du dem, göm dem under ditt örngått. Det är ej bra, alt jag har dem på mig; men mycket bra, att du vet, hvar de finns, — se der. — Och låt mig nu taga pistolen utan att grubbla öfver det. Owm du tänker gå nu, Clas, — bad hustrun — så kom snart igen. Helen skall till tullförvaltarns, som du vet, att servera vid kalaset; oeh Reimers lär väl äfven ha att göra utom bus med asskedstagande; jag blir då alldeles ensarm. Mannen vecklade sin lärftsnäsduk omkring skjutvapnet, hvarunder han tycktes eftersinna Johannas ord. — Det vore styggt — utbrast han — Du alldeles öfvergifven på sjukbädden, barnet på kalas, och på — borta. Hm! — Den hederlige