Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1843, sida 1

ken idå blixtrade upp hos Clas Hämsel! Om han, som såg sin sjunka mer och mer ned i uselhetens dy, lösgjorde Johanna ifrån sig, så blef bon möjligtvis upprätthållen af andäktig, eller — skrytsam barmhertighet. Väl många gånger hade han svurit att ban, för den älskade Johannas bästa, skulle gerna gå genom elden; vore — att gå simpelt i döden, något så mycket värre! Ack, grafven bjöd ju till och med en fristad åt den husvilla, som lifvet nekade den. Ett oråd framstod under sådana betraktelser i en lockande drägt, och tankan, som länge irrat ovisst omkring, hoppade nu, bort öfver omdömesförmågan, genast in i ett hastigt beslut, Raskt sleg snickaren upp ifrån stolen, sitt hufvud höjde han käckt, riktande blicken på en pistol, hvilken hängde öfver sängen. Du släpper ej hoppet, ty du ber. — sade han till hustrun. — Det är också godt, lyckligt, rätt. Hjelpen kan ännu alltid komma som ett nnderverk, minst väntadt och ifrån ettalldeles otroligt håll. Se, jag sjelf tager till mig mod igen och skall stå upprätt, åtminstone tills — jag faller. Gud har nådefullt — talade Johanna med matt röst — låtit komma mig på bättringsväg i min sjukdom; den allsmäktige kan äfven föra oss ett steg fram till bättring i vår fattigdom och nöd. Amen! — efter ett litet uppehåll sade mannen sedan. — Hör, jag tänker på den der pistolen. Den är dock ett öfverslöd pa vår nakna vägg. Kanske att ödet, helt modernt, dömmer efter utseendet och kastar ej till oss någon hjelpoch räddnings-styfver, emedan det ej anser oss för