Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1843, sida 1

usling och får till belöning mitt elände kryddadt, newligen peppradt. Ödet måste vilja dressera mig till en korsdragare, men jag fruktar, att både hjernan och hjertat ej äro nog slysfva för jämmerns rågade börda. — Utan tak öfver hufvudet, utav hem under bara himmeln — det blir verldsborgerligt, eller — djuriskt. Visserligen har Gud med egen band utspånt endast himlatältet öfver våra hjessor; och mot Guds faderliga verk är ej att föra klander; men menniskorna hafva ju bortskämt utrymmet i naturens öppna sal med sina båsar! — Ack, ack, med båsen mistar man krubban; och på gatan växer inget bröd för den, som skäms för tiggarstasven. Iul! Hustrun Johanna låg vid denna monolog stilla på sin sjukbädd. Mannen såg huru hon sammanknäppte de afmagrade händerna, sakta rördes låpparna, som till bön, hvarvid tårarna runno utur de blundande ögonen. Denna anblick uppsamlar hans smärtas glöd såsom i en brännpunkt och återkastar den het, tärande på hans egen själ. — Ve, att hans lidande skulle vara äfven hennes! Ve, att han ej kunde tigga ibop medlidande för henne en gång! — Snickaren nästan smög sig bort ifrån sängen och sätte sig vid fönstret, lutande pannan ned i händerna. — bet är bandet, som sästar henne vid mig; hvilket också fjettrar henne vid nöden — tänkte han — kanske om bon stode fram ensammen, dignande under eländets tyngd, att kristlig vålgörenhet då förbarmade sig och räckte henne en läskande skärf?! En öfvergifven, allt stöd saknande qvinna får af sin olycka en rörande rekommendation till hvarje urensklig könsla. HBvjl