Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1843, sida 2

——— — ———7 0, nej, min vänskap kan ej vara af något värde för Reimers. Under det talen föllo så här tvungna och kanliga, hade Helena dragit sig intill husraden; det skulle se ut, som undvek hon pussarne här och der på gatan, men i sjelfva verket var hon endast betänkt på, att dölja för ledsagaren sin pinsamma oro; hon litade ej på aftonens mörker, som väl kunde besloja en bet upplägande rodnad och en upprörd barms vägande. — Reimers deremot söresatte sig att icke vara esterhängsen och skred rakt fram på bredstenarna. Bådas ifriga, tysta grubblerier, hvarät de nu öfverlemnat sig, stördes plötsligen af ett förfärligt saysande och jamande i de mest omelodiska toner. Musiken uppfördes uti en takränna af ett obestämdt antal kattor; lidelsen gjorde dem till originella kompositörer, som i synnerhet lyckades i de bisarra ultrycken af såväl smärta som fröjd. — De två tillfälliga ahörarne pa gatan voro visst ej benägna alt låna jamarne sitt öra, men uppmärksamheten drages af larm och buller, som jernet af magneten, — hvarken Reimers, eller Helena sormadde oafb:utet förarga sig endast öfver hvarandra, kattconcerten nödsade dem att egna äfven åt densamma något missnöje. Det eländigaste, mest missljudande skrik tog till, blef allt häftigare och högre, otroiga toner frambragtes i de kuriösaste takter. Och rätt som det var instämde mamsell lämsel i låten med ett skakande -skrik, hvarvid on tillika gjorde ett ballett-hopp till — icke från — sin manliga följeslagare. Ökerraskad träckte han sig emot den uppskrämda flickan ned både kropp och armar, darrande stod bon