Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1843, sida 2

————————7—7——— — håpnade plötsligen, da de, med en sorts svart sjuka till observatör, upptäckte spår af ömhe soch tillgifvenhet uti — stickord. Blyshetens stängsel hade fallit för det inledd: samtalet; flickan beqvämde sig alltså att göra er fråga utaf mera, än nylikenhet, — alt bryta tyst. naden, som ju var utsatlig på upplysningar. Gud bevara oss för, att Reimers gjort sin er farenhat om menniskans känslolöshet i värt hus Då har Reimers också omgatis med orättvis misstydningar. Får jag fråga, om anklagelser för kallt, ovänligt bemötande kan gälla — minföräldrar 7 Mäster Hämsel och matmodern äro ömsinta — jag tror de velat vara far och mor för mig Nej, huru kunde jag ha att klaga på dem! Dock äfven en stackars gesäll kan komma i beroring med personer, som ej just höra till verkstaden: äfven en gesäll kan ha sina innerliga önskningar, som endast må förstås af en utvald själ. Om denna nu är otillgänglig och liknöjd, så bjelper icke annat folks gunst och vänskap. kn längtan öfverfaller honom med hemsjukans qval. — Men, förlät, detta är prat, som icke kan angå mamsell Ielena. . Skulle Reimers känna sig olycklig; så tycker jag af hjertat, att det är mycket synd om honom. Jag tackar, dermed skall jag kanske trösta mig? h Kanske trösta? — Tröst lär Reimers icke vilja söka hos oss utan på flyktiga vandringar hos upa -bekantskaper. i Nå; nå, det kan väl hända. Jag ämnar icke vära mamsellen med mitt sjuka sinne,