Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1843, sida 2

en biljett. Detta var just ej något, som tullförval. laren tyckte om; tiggeri! tänkte ban, vändande sorst biljetten i handen, derpå sig sjelf på klac karne. och så skyndade ban uter in i sängkammaren. — Under det gubben hår med valsamma steg närmade sig förmaksdörren, sloppades skrifvelsen oläst i fickan; örat lutades sedan intill nyckelhålet. Postmästaren hördes gå fram och åter, dervid hade dock ett samtal äfven kommit i ÄEng. r. Tutten: Ovedersägligen har stadslifvel sina söretråden, det insåg jag redan som pojke. Jag minns ännu, när en numera salig moster bjöd mig ut till sig på landet, för att älta mig målt på bär, som ej behöfde köpas; det var just lockelsen. Nå? jo, der växte bären i fria skogen för hvar och en, som ville plocka dem. Det var dock ett dagsverke, ett springande i alla väderstreck, ett bockande ned till de enstaka stånden, att man fick värk i både ryggen och benen. Bären bortsmälte ett och ett i munnen, mera retande, än stillande appetiten. Nej, det förekom mig fanken så obeqvämt. I staden kunde man erhålla dem kannvis i stöten. Och jag tror min själ ännu i denna stund, au det var hushållning att köpa bären; skoplaggen sletos alldeles förskräckligt i skogen och på heden vid letandet. — Allt så, redan detta exempel vittnar om stadsifvets företräden; eller huru Felicia lilla? Felicia: Åh ja, hvarfore icke? Äfven småsaker kunna göra lifvet mer och mindre angenämt samiljelisvet, som ju är sällhetens egentliga blomsterstjelk, spela småsaker vigtiga roler. v. Tulten: en treflig anmärkning. Familjelifvet — sant, sant — der skall man hemta sina