de, skockade sig, deröfver tänkte: tullförvaltaren håde hit och dit under en alltjemt fortsatt, ifrig promenad fram och tillbaka. Du är en oförbätterlig menniska — utsor han åter mot Clas — nsom kan köra sig ned i en sådan belägenhet. Ponera, att jag hjelpte dig, tjenade det till annat, än att befästa din inbillnings anspråk på milt bistånd äfven för framtiden? Hvad för en stor uppoffring det blir för dig — inblandade sig gumman — visst kan det vara synd om Clas, men, Herre i himmelen, man är sig sjelf närmast — — Jag har ju icke sagt annat. — menade hennes man. — Jag skall bistå honom, så godt jag förmår; dermed lolvar jag dock ej någon penningehjelp. bu vet sjelf, mor lilla, hvilka utgifter, som stå framför dörren hos oss. — Nej, Clas, för våra saliga föräldrars skull, får jag ej lemna dig vind för våg och undandraga mig alldeles. Hör , jag skall tala med din värd. Se så, du har milt löfte. Jag tackar dig visserligen hjertligen, men — månne ej den der åtgärden med annonsen vore såkrare? Lemna dårhustankarna! — Men helsa din husvärd, att jag, tullförvaltaren Ilämsel skall komma till honom och tala vid honom, angående dig och din skuld, — gubben gjorde en dryg, belåten, nickande rörelse med hufvudet, — och ett par stolta steg framåt i rummet. — Eller begynte han straxt åter — jag kan bjuda honom hit, kanske. Ja, när jag rätt tänker efter, han skall bjudas, en mer eller mindre, det gör ingenting, gör sällskapet litet mera