Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1843, sida 3

sar din skuld till husvärden, så blir det dervid, jag talar med honom. han skall lemna anstånd, och vinnes tid, vinnes allt. Du får dock arbeta, som en sågqvarn, och af sparsamhet suga på ramarna. — För öfrigt lär du väl icke kunna komma ifrån, så att jag ej bryr mig om att en gång bjuda dig. Men af kalasmaten och godterna skolen I få er en smula; du lagar ju så, min gumma?? Hon försäkrade, Gud bevars, genast, att det skulle ske. — Sedan fick Clas taga efter hatten. Först bockade han sig djupt, en alldraödmjukaste tjenare, för den vänligt nickande svägerskan; när ban derpå tog Alexanders band, sporde han oförväntadt: Ett sådant der kalas kommer: väl att kosta dig öfver femtio banko? Den tillfrågade blef röd i synen, men vände sig bort och slog för sig med händerna: Tala ej om, hvad det kostar! Jag ville bara säga, att du ju alls icke för bedröfva dig och ge dig öfver sådana maktpåliggande, oafvisliga utgifter. Kom ihog, hvad resultat de gifva. Du fyller säkert öfver femtio istermagar, kittlar gommarne på ett par dussin sråssare, prenumererar på halfva stadens vänskap, d. v. s. framtida bjudningskort till middagar och sestiviteter; du ställer dig midt för magistratens och borgerskapets nåser i det mest glänsande ljus, visar dig nemligen; som en man den der vet att frikostigt använda sitt pund till Guds och menniskornas välbehag och bästa. Nej, sådana utgifter få ej jaga sömnen ifrån dina ögonlock; hvilket bättre bruk kunde man göra af till exempel femtio riksdaler banko? Derföre,