Om Folkbeväpning, III. Men om än alla tvifvel om en ändamålsenlig solkbeväpning vore häfda, så återstode ännn alltid den svåra frågan att besvara, huru öfvergången här skall -kunna ske från det gam la till det nya. Denna fråga är väl äfven till större delen besvarad i nyssnämde skrift af Landshöfdingen Rosen, hvilken upptager en fullständig reorganisation af svenska armåen, grundad på sann national-beväring, och hvarvid vi hafva ingenting annat att anmärka, än att äfven i detta förslag befälets löner äro så lågt anslagna, alt isynnerhet de lägre medlemmarne deraf ej kunna existera derpå utan biförtjenster, som då ej alltid blifva af det honnettaste slag och de högre omöjligt kunna lefva så anständigt af sina tillämnade löner, som deras stånd hrälver, hvarföre då äfven soldaten, sorraderna, med ett ord, tjensten i ett eller annat fall måste lida, för att skaffa tillgangar till fyllande af brister, ifall det ej skall she genom ruinerande skuldsättning. Detta är en brist. som äfven vidlåder nuvarande system och efverhufvud hela vårt statsskick, näml. att våra embetsmän i allmänhet äro så lagt lönte, att de, sedan de i och för sina studier och under sina första tjensteår måst anlita sina egna, oftast ringa, tillgångar eller krediten äfven, sedan de, efter 45 3 20 årig väntan, kommit till högre poster, ej förmå ersätta hvad som förut fattats, utan tvertom ofta nog, genom de förhållanden, hvari de, genom sin högre charge, kommit, nödgas göra ännu större skuld, tills de slutligen ej förmå reda sig. Gifta de sia, utan beräkning på penningar, som i alla fall ofta slär felt, så blir saken ännu värre, och dock huru omoraliskt att antingen tvinga dem till en hel lesnads oordentliga ungkarlslif, eller till giftermål, af en så låg orsak, som penningar. Det enda, som, i så fatta omständigheter, återstår, är en mer eller mindre hederlig industri, hvarvid, som sagdt är, imellertid alltid tjensten, och ofta hedern kommer att sitta imellan; men huru kan det vara annorlunda, då en gammal artilleri-kaplen, elter 20 å 50 års väntan, ej har mer än 3500 Rdr Beo lön, hvaraf ännu åtskilliga afbränningar för musiken, pensionskassor o. s. v. eser rum, och de bäst lenta 1200 Rdr Beo, det är ju ej mer än en kontorist vanligen har. Stsaten borde blygas att så aflöna sina embetsmän. sann hederskänsla och moralitet kan dervid knappt väntas af dem; ty frestelserna blifva för manga och stora. Nej, må den löna sina emhetsmän, så att de äro belätna; men sedan också taga deras krafter i behörigt ansprak; då kunde den för samma penningar, vara bätre betjent af ett ringare antal, än som nu, lik en stående här, ligger den till last. — Dock, var anmärkning för oss för långt ifrån värt aunne, ehuru den hänger teml. noga tillsammans dermed, och ehuru, som sagdt är, Landsh. Rosens skrift, utförligt besvarar fråvan om öfvergangen från Sverges närvarande hbriesorganisation till verklig nationalbevärine, vilja äfven vi hör söka alt närmare utveckla denna fråga. Man bar ofta påstått, all denna åfvergång blott kunde ega rum, då en hotande fara gjorde alla fallna för ansträngningar och uppoffringar; men då torde det vara för sent att sörja för den beväpnade makten, isynnerhet i Sverge, der administrationens hjul i allmänhet tyckas wa alltför för trögt; och det är svårt att inse, hvarför ett eftertänksamt och bildadt folk, luna dagar, skulle kunna ofvertyga sig om