svärat dig, Alexander. Ånu vill jag dock pröfva blodsbandet. Jag frågar dig, kan du hjelpa mig? Med en störtsjö af förebråelser och moraler hade Alexander flera gånger velat afbryta hrodern, men da denne nu tystnade nedsväljde han det tillämnade ordflödet, antog en kall ton och svarade kort, bestämdt: umnie? — Du — Du har ej rum att aflata mig, hvad? Så menade du troligen, och det inser jag sjell. Men du kan vål lina mig en Femtio banko? Nej i Till att blidka busvärden med, förstås, till att frälsa mig ifrån att blifva utvräckt med min sjuka hustru; dertill lemnar du mig ju hyressumman, som återgäldas — om också skillingsvis, dock riktigt. Hvad, får jag? Nej! Och dessa nej blefvo hvarje gång kallare, stelare; gubbens brost blef mer ock mer pansarklädt af ohevekligheten; i hans miner ökade sig strängheten alltjemt. Clas sprang upp och gick fram till Alexander, saktade, dock sin liflisbet och tog brodern helt vackert vid handen; denna drogs häftigt undan. Hör, bror Alexander, min värd är en hård man, hans beräknande själ har stålsatt hans hjerta. Jag bar framställt till hans begrungande, att, när mästaren får hålla sig vid sängen i stället för vid hyfvelbänken, inkomsten ej kap hälla jemvigt med utgifterna, att på denna säkra