stalt; och hon mumlade sortsarande: att det var oförsvarligt, grusveligt oförsvarligt. Snickaren Clas Hämsel lät en stund melankoliska blickar vandra ifrån den ena till den andra; gjorde derpå en lätt axetryckning, lyfte hastigt upp skörten på sin luggslitna rock och satte sig beslutsamt på en stol vid dörren. Jag går icke — sade han med lugn ton — tycka fruntimmerna visiten vara för sen, så — jag vill ej besvära dem, må de lägga sig och drömma roligt; — jag vill endast tala ett par ord med dig, Alexander, måste tala med dig. Vill dock hoppas, att jag endast ett ögonblick behöfver belägra dina öron, ty brodershjertat lär väl icke vilja tillsluta sig som en motståndgörande fästning, för en olycklig broders enträgnaste böner. Ilhag vill ej höra något! — skrek Alexander. Ur den mest tryckande nöd anropar jag dig, bar du samvete till att ställa dig döf dervid, så — vår moder födde dig åtminstone icke döf. Ingen svarade honom; han hostade såsom öfvergång till en lättare ton ifrån den något högtidliga, hvaruti han råkat, och fortfor: Jag år skyldig ett halfärs hyra, kan ej betala den nu, då min dagliga förtjenst knappt mättar magen; men min värd vill låta vräka mig ur huset. — Min Johanna är sjuk, och blir det med hvar dag värre af ångest och bedröfvelse, jag — ja jag kan, sjelf nyss uppstigen frän sjukbädden och omgifven af suckar och tårar, knappt vara hälften så verksam som förr; men lännu mindre lär jag kunna uträtta, om jag skall komma att ligga på öppen gata med de mina, i kamratskap med utstängda hundar. Jag har på länge ej be