Tullförvaltaren hade, under den öfverraskande ösvergången ifrån förskräckelse till förargelse, icke kommit sig före med annat än ett par otäliga harskningar; men nu fick han luftröret rent — och utbrast dundrande. Har du förbannade upptåg för dig?! Milliarder dj—r anamma mig, om jag tåler sådan sakramenskad svinaktighet! — Sådane pojkaktiga besök undanber tullfsörvaltaren Hämsel sig och erkänner ej något brorskap med fyllhundar, ty rusig måste du vara, då du uppför dig så här. Vår salige fader vänder sig säkert i grafven, om han kan se den uselhet du badar dig uti. Låt nu vara nog med skrapan. Jag ber än en gång om förlåtelse; jag viste mig ej annat räd, jag fattig stackare, som angeläget måste tala vid dig, bror Alexander. Alltså, god afton. Tullförvaltaren svarade buttert och temligen befallande. God natt! — hvarpå han stolt vände sin breda rygg åt brodern. Gumman Hämsel hade väl också känt sig benägen att utösa vredens skål på den dumdristige svågern, så snart hon nemligen hunnit redigt uppfatta, att densamma slagit blindt allarm; men när gubben började dundra straffpredikan, sjönk vredeus thermometer i hennes sredälskande sinne. Hon begynte frukta för ännu förargeligare och våldsamare uppträden, derföre hastade hon sakta till sin käre man och lade blidkande, förtroligt tryckande sin venstra hand på sars breda axel, under det hennes högra hand vinkade åt dörren; detta var för svågern Clas. Deremot ljungade harmsna, stolta blickar ur Felicias ögon emot farbroderns magra, böjda ge