Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1843, sida 2

leken är skygg och endast djerf vid älskliga möten och herdestunder. Föräldrar ha emellertid sina förhoppningar om en dotters lycka vidt ut srenade, och blåser någorstädes ifrån, så rör vi på oss. Du får åter ha dina märken på far och mor, så att du må kunna träda upp med någon beräkning och äfven förhoppning. Bästa mamma, hvad kan en ung flicka ha för beräkningar på en nära semtioårig, knarrig man? På skrynkliga, förtorkade läppar blir kärleksförklaringen till ett retmedel endast för skrattmusklerna, huru ljufligt berusande den annars må vara Stopp! — ropade gubben ur sin gammalmodiga, beqväma länstol och vände sig med missnöjd uppsyn till mor och dotter, hvilka suto i vrån vid dei lilla bordet med sin serviett, sitt potalissat, sin smörask, en tallrik med några löfskifvor kallt, saltadt kött, samt en butelj svagdricka och två glas. Gubben åt ej om aftonen, emedan han saknade aptit för qvällsanrättningar, utan hann nöjde sig beskedligt med en bastant toddy. Glaset sattes här vid laget hårdt i bordet: Pratar mamsell näsperla? snick snack! En kärleksförklaring på en förständig, stadig, hederlig mans, en bärgad mans tunga är vederqvickelse och under-balsam för en känslofull flickas svidande hjerta, hvilket i tio är fått gömma på sitt brinnande jaord. G ÅJag vet ej, — invände den tjugosexåriga Felicia, temligen slött, — hvarföre det skulle svida att gömma ett ting, som man ännu aldrig önskat att bortgifva. Nå, min goda flicka, — upptog modern samalet, — du lär med dina båda, klara, strälan