Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1843, sida 3

hvarpå denne sprang ned srån hästen, sysselsalle sig med den döende, men i detsamma ögonblick, då jag ville skjuta på honom, svängde han sig åter upp och gallopperade bort. Nu hade jag lid att plundra den döda, hvarpå jag skyndade bort. Mördaren betecknade tiden, stället i skogsdungen och de båda ridande: så noga, alt icke minsta tvifvel kunde uppstå om att han verkligen begått mordet, för hvilket Georea anklagat sig. Denne hade blossande af vrede afiryekt pistolen med darrande hand och förfelat sin man. Rätten underrättade juslitie-collesium om rätta förhallandat; acterna kommo tillbaka och kulan passade fullkomligt noga till mördarens pistoler, Den deltagande läsaren kan föreställa sig Ludvigs hänryckning öfver tankan att hafva räddat sin vän; han kan tänka sig Georgs glädje, då nu det förkrossande medvetande om ett afskyvärdt brott var vältradt från hans bröst; han frikändes helt och hållet i afseende till mordet; för hetta måste han plikta med 2 månaders fängelse; men åt sin vän offrade han ännu länge heta tarar. Ludvig begärde kulan till skänks såsom ett minne af denna händelse och verktyget till Georgs räddning. Ofta kunna formerna i offentliga sorhandlingar synas tryckande, men derföre bör man icke förkasta dem. Stödjande sig på dessa undgår väl stundom en brottsling sitt straff, men om de under loppet af ett ärhundrade blott rädda en enda oskyldig ifrån döden, så må man välsigna lagstiftarens vishet. — —