Medan acterna äro hos högsta justitie-collegium i hufvudstaden, insorslas till vännernas södelsestad en stråtröfvare, som på landsvägen skjutit och plundrat ep resande. Ösverbevist af vittnen, tillstär han brottet; men detta är icke nog, ban bekänner vidare, att han för 2 månader sedan på densamma landsväg mördat ännu en menniska. Man blifver uppmärksam, sragar ytterligare och han berättar: På ofvannämnde tid besann jag mig på ett värdshus vid landsvägen. Två herrar till häst 10g0 in i detsamma värdshuset; jag bemärkte att den ena af dem bar en tung penningegördel under västen. Penningarne frestade mig; jag funderar på, om det ej skulle vara möjligt att mörda den rike herrn; men han är i sälskap med en annau; emedlertil faller det mig in, att jag bär 2 goda pistoler hos mig. Skjuter jag den ena, sade jag till mig sjelf, så flyr hans följeslagare sannolikt af räddhaga, och innan han hinner angifva händelsen och hitkalla vittnen, är jag för länge sedan i säkerbet; men blifver han emot förmodan qvar hos sin kamrat, så skjuter jag äfven honom. Sälunda anlade jag min plan och sullfeljde mitt beslut. Redan hade jag lyssnat, hvilken väg de skulle taga; jag red i förväg, och, sedan jag bundit min häst fast vid ett träd, gömde jag mig i skogsdungen; knappt bade jag här väntat några ögonblick, förr än de resande nalkades; jag stälde mig på skotthåll och sigtade redan på herrn med penningarne, då hans kamrat tog fram en pistol och lossade den på sin följeslagare, 1 detsamma ögonblick sköt äsven jag. Den träffade störtade ned från hästen, då just den andres kula susade förbi mina öron