ännu fritt fyller mitt bröst, är jag Pascha. Jag vill njuta af makten, så länge den år i mina händer. Man före hit den sköna Atamah och hennes sångne herre. llans röst ljäd väldigt besalsande, det skedde efter hans vilja. Men Sultanens bud tycktes något otåligt afbida, hvad Ali ämnade företaga. Den vackra cireassiskan inkom först. Förtrytelse brann i hennes egon och trotsigt trädde hon fram. bå hon fick se den allvarsamma bödeln uppenbarade sig ett spotskt leende omkring hennes läppar och hennes blick förrådde det beslut hon fattat: att heller blöda under den rödhåriges bila, än att ofrivilligt hvila uti tyrannens armar. — Dock när Osman infördes, bleknade hon, Hvad skulle här ske, till hvilket ändamål vore han hemtad, frågade hon sig bäfvande. När Osman sick återse sin älskade Atamah, utropade han hennes namn och ville ila emot henne. Plötsligt stannade han dock förvånad; han hade blifvit varse Paschan, han utbrast: All — men något förskräckt, pojde han hufvudet och rättade sig, stammande: Mäktige Pascha Ali lät ögonen länze hvila på Osman, sedan sade han: i Allah är stor! Du har legat i mitt sängelse, du, som lösköpte mig ur vaktens händer. Och du, som predikade för mig om den lyckliges svåra plikter, du måste åter visa dig för mig i detta ögonblick, då jag, nedstörtad ifrån lyckans höjd, skall med lifvet plikta för mitt högmod och mina försummelser! Den store t(:uden styret visligen. Välan, må jag i win ånger göra, hyad jag uraktlålit i min fröjd. Mitt öfverslöd skall