silkessnodd, hvilken han nu låt utveckla sig framsör Ålis häpnande blickar. Ett silkessnöre! — skrek Paschan. Ett silkessnöre! — svarade Murad doft; och bödeln upprepade med grof stämma: Stor-Sultanens silkessnöre! — Alltsa dö skall jag! — återtog Ali — Årypa skall jag mig, som en förrädare. Har jag så illa tjent Slor-Ilerren dermed, att jag tyglat hans upproriska trupper och vidmakthållit ordningzen uti hans provins? Du har missbrukat din lycka — ljöd sändebudets stämma ihåligt fram ur masken. Men Ali spratt till: Itvilken röst? och gestalten? Hör Sultanens visa dom! — inföll Murad hastigt. Och Ali glömde, då budet åter tog till orda, att vidare skänka uppmärksamhet at rösten och ynglingen serskildt, ty talets innehåll var för afgörande vigtigt, att icke alla hans tankar skulle intagas deraf. Domen lydde: Du har missbrukat din lycka. Företrådet, söfverlägsenheten erhöll du ej af henne för att förtrycka medmenniskorna. Nej, lyckan är godtycklig, men menniskans dygd skall vara rättlvis. Med de förmåner, som dig skänktes af ett leende öde, skulle du sälla dig till de olyckliga och hjelpa tdem bära dess tryckande börda. Du ejorde det ej; må den ovärdige öfvergifvas af lyckan och silkessnöret tillintetgöra din herrlighet. Ali korsade armarne öfver bröstet, lät hufvudet sjunka ned och satt länge orörlig, dystert begrundande sil öde. Plötsligt reste han sig: Gif hit det blodröda snöret, det skall slula mitt förselade hf. Dock så linge andedrägten