söra hvad de gjorde och icke mera, för Svenska Folkets väl. De blådiga offer, som sallit sor Europeiska rihetens utveckling, voro icke utan frukter äfven i Sverige. Man kunde ej undgå alt åtninstone för egen säkerhets skull, nedlägga ett rö i Sveriges Constitutionela jord, som, värladt af en kraftfull med Statsmannablick beväfvad regent, hade kunnat uppspira till en härlig planta med lysande frukter för Svenska Nationen. Detta frö till Nationens frihet och sjellständighet ligger till en stor del i 28 och 48 22 kegeringsformen.) Man bör icke förgåta att då dessa 22 sammanskress. Monarkerne i hela Europa ännu darrade vid tanken på den lexa den nyss förfiutna tiden gifvit åt Konungar, som genom gunstlings-system och principlöshet i Regering bragt sina Nationer i olycka. Att Svenskarne således, med begrundande häraf, icke ens tänkte att nägot sådant hädanefter skulle komma i fråga, och af denna anledning möjligen gjorde uttrycken i dessa 2:ne 22 så liberala, är otvisvelaktigt. Ännu förstår jag ej hvarföre man icke nogare bestämde denna Konungens råätlighet att tillsätta Embetsmån, då en mångarig tid nyss föregått, som visat alt de Högre Embetenas tillsättande i Sverige ofta mera berodde på penningar och börd än på skicklighet.— Men minne dessa 22:s liberala affattning var en tillställning af Adlen för att ännu en gäng höja ett hufvud, som förr eller sednare måste falla? Svenska Nationen väntade sig nu en ny tid, under hvilken Regeringen skulle fortgå på en väg, aldeles motsatt det förra ärhundradets principlösa. — Och det var umder sådane förhållanden, en af Europas störste härförare utsågs till Sveriges Kronprins. be förhoppningar som vid denne tappre krigare fästades voro stora och lifvifvandeåt Nationalandan; men icke var Nationen hjelpt med förhoppningar, det var deras realisering, som kunde hjelpa den. Och man må icke inbilla sig att den glans, som sedan föll på Svenska Nationens vapen, var en följd af Nationens physiska eller moraliska krast; : :0: WOWw.———e..e..e.e. ) 28 2. Konungen eger att i Statsrådet utnämna och befordra infödde Svenske Mån till alla de Embeten och Tjenster inom Riket, högre och lägre, hvilka äro af den egenskap, att Konungen Fullmagter derå utfärdar; dock böra vederbörande förut med förslag hafva inkommit, der sädane hittills egt rum; vare likväl Konungen obetaget, att uti militaira Embeten nyttja utländske mån af sällsynt skicklighet; men icke till Commendanter i Fästningarne. Konungen faste vid alla befordringar, afseende endast å de Söhandes förljenst och skicklighet, men icke på deras börd. Till Statsministrar, Statsråd, Justitieråd, Statssecreterare samt alla andra civila Embetsmän inom Riket och Domare, ma sådane män endast nämnas, som äro af den rena Evangeliska läran. Ås 2. Konungens Hof står under Dess enskilda styrelse, kunnande han häruti förordna som honom godt synes. Alla beställningar vid sitt Hof, må Konungen efter behag tillsätta och derifrån afsätta. j — — —