han icke lik sig. I stället för vännens förtroliga, lediga sätt, visade ban en stel hållning, kal la, dystra drag. Jag är vaken — rople Pashan, sedan han en stund förundrad betraktat Murad, hvilken tigande stannat vid dörren. — Man skall kläda på mig. Finner du ännu nöje i jordiskt präl, så skall vännens hand smycka dig på denna dag, — svarades med olycksbadande ton. Huru förklara denna morgons gatlika föreleelser ? Murad sade undvikande: Ett Stor-Sultanens bud väntar dig. Ali spärrade upp ögonen. Stor-Sultanen skulle ännu fastställa hans Pascha-värdighet eller lrantaga honom den och detta bud måste afgöra hans öde. Inga frågor gjordes mera, tyst och brådskande klädde Ali på sig, gick derpå med fasta steg in i salen. — Den var ödslig; af betjeningens och vaktens skara synles ingen till. Öfver tronhimmeln, under bvilken Paschan hade sin plats, hängde ett svart slor. be enda personer, som Ali, med en skygg blick, upptäckte i salen, voro: bödeln, i röd mantel, den blanka bilan på axeln, och bredvid denne en fint bygd yngling i en brokig drägt med svart mask. På honom pekade Murad, då han sade: Här är Stor-Sultanens sändebud. Öch den mäktige Stor-Herrens firman och befallning till mig? — frågade Ali med sårad panna. — Ynglingen tog ett steg frammåt, ställde sig rak ock och lyfte långsamt den högre handen, i densamma höll han en mörkröd, tjock