———ö————————————7— — PasSCHANS LYCKA), AF EL1I. VI. Andra morgonen vaknade Åli med en förnöjd uppsyn; glada drömmar hade smekt hans oroliga själv ben älskliga Atamah visade sig i all sin fägring för honom uti slummern, bon läg åter på knä, men bönföll icke om förskoning, utan bad om gunst, om kärlek. — Det tycktes honom också en jätte träda fram och ställa sig emellan honom och den sköna; men då de började kämpa, stupade jätten, och slickan skyndade i hans armar. Da dansade båda genom festligt smyckade salar, en underskön musik ljöd, förföriska lekar uppfördes omkring dem af oräkneliga slafvar och slafvinnor. Och lika så förföriskt, som i drömmens trollbild, det lofvade den vaknade Paschan, skulle i dag hans herrlighet utbredas för den sköna cirkassiskan. Redan lekte ett triumserande leende omkring bans mun, och orderna till de utomordentligaste tillställningar sväfvade redan på hans läppar. Men han förstummades af förvåning, när, på hans kallelse, icke någon slaf inträdde, då dock en talrik uppvaktning uti förmaket skulle asbida hans vinkar. Förnyade rop hade ej bättre verkan, allt förblef stilla. Ingen sång uppstämdes heller, ingen musik skallade, som annars, när han tillkännagaf sig vara vaken; Tystnaden, som rådde, förekom ovanlig, nästan hemsk. Ali ämnade just springa upp, då ändtligen en menniska infann sig, Det var Murad, dock äfven ) Se G. H. 0. 8. T. N:o 5, 6, 8.