Ett vad till Sverges Rikes Embetsmjin, till Svenska Folket och till en oviäldig efsterverld: (Forts. fr. föreg. Nr.) En ny Stadsordning utfärdades i Königsberg den 19:de Nov. 4808. Denna återgaf Städernas rgare i Preussiska Monarchien de gamla muicipal-rättigheter, hvilka de hado förvärfvat uner Tyska lifvets blomstrande tider, och inneaft under flere lyckliga secler, men förlorat uner de tider, då det behöfdes ett Soldatväldes hårda spira, för att upväcka Tyskarne ur den ömkansvärda vanmakt och uselhet i alla samvälls-angelägenheter, utur den fullkomligaste characterslöshet och andliga försoffning. Genom en örordning, som äfven efter Schlesiens eröfring tsträcktes till detta land, underkastade Fredric Wilhelm I. år 4749 Städerna i sin monarchie amma ovilkorliga lydnad, hvilken han betraktae såsom den enda riktiga form för alla lifvets örhållanden. Borgarne förlorade derigenom allt dellagande i Städernas förvaltning och i Embetsmännens tillsättning inom Städerne. Deras af e Kongl. Kamrarne utnämnde Magistrater voro myndigheter, som åtminstone i allmänhet antinsen helt och hållet saknade det samhälls-sinne, hvaraf Städernas Borgerskap utmärktes, eller icse förmådde göra det lilla, som de deraf egde, på något sätt gällande — emedan de lydde under (amrarne, och voro obefogade till all slags egen, jelsständig verksamhet. kamrarne behandlade tädernas lormögenhet helt och hållit som sin gendom, beviljade de ärliga utgifternas belopp efter ganska noggrannt och med yttersta sparamhet beräknade anslag; och använde öfverskotlen icke för Stadens serskilda behof, utan för Statens allmänna. Deraf följde nöd och förfall i alla de anstalter, hvilka i äldre tider af Städerna blifvit grundade och för deras uprätthållande och utbildning efter tidens fordringar hade behöft fortsatt medverkan. I stället för att af öfverskolten kunna understödja skolor, hospitaler ch kyrkor, hvilkas anslag voro otillräckliga, måte Städerna för att leverera dem till Kammaen, upplina penningar eller föryttra fast egenom. Det gamla sinnet för det yttre lifvets förköning och det andliga lifvets förädling, mäste nder sådane omständigheter mer och mer utslockna hos Städernas borgerskap; man hade blott afseende på de oumbärliga materiela behofven — och Städernas lif, liksom Statens, röjde öfver allt knapphet och inskränkning till det aldra nödvändigaste. Tull-, vaktoch spruthus, helt och hållet eller till hälsten af tråd, på sin höjd Caserner! voro de enda ossentliga byggnader, som kunde företagas inom Preussiska Staten, utom den gemensamma hufvudstaden. När saledes all glans saknades i det yttre och ögat blott i den gamla tidens byggnader mötte något värdigt, men för öfrigt ölver allt träffade det laga fattiga oci öde; så hade man ännu mindre sörjt för del borgerliga lifvets andliga element inom Städerna. Alldeles afskilda från alla offentliga sysslor, ulbildade icke borgrarne de färdigheter och tänkesätt, hvilka samhällslifvet i Städerna fordrar och i visst afseende förutsätter. Man hade under lugna och bestämda förhållanden öfversett denna brist, emedan bl