Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1843, sida 2

het, grep i vreden ester en påk och slog motståndaren ned. Nu var hans lif i fara, han flydde. Men Osman togs till fånga, hyddan itändes, Atamah utfördes med våld, och Paschans utskickade begåsvo sig, förnöjde öfver detia byte, på återvågen till residensstadon. Här satt Ali i den purpurbeklädda slottssalen, lät vestanvinden släkta genom de öppnade fönsterna och bortförde rökhvirflarne, som han bläste ifrån sig. Svarta, stumma slafvar stodo vid dörren, beredda att lyda hans vinkar. Vid hans venstra sida låg Murad utsträckt på en lang kudde, och till höger om Paschan syntes Miri, hvilande uti en mjuk divan. Man hade anmält, att en skön circassisk flicka blifvit inbragt, hon skulle föras in till Paschan. Det var Atamah, som med sorgens blekhet på kinden, sväfvade fram. Då hon blef varse Miri, flög en lätt rodnad öfver hennes ansigte, hon hejdade sig och stannade mitt i rummet. Ali lät sin pröfvande blick vandra ifrån den främmande slafvinnan till vännens hustru och äter tilbaka, hvarmed han fortfor under den djupaste tystnad. Han tycktes jemföra foch afväga den enas bebag mot den andras. Glöden i hans ögon, som mer och mer tilltog, sqvallrade om hans vaknande hopp, att ändtligen äfven vinna den lycka, som han alltjemt atundats Murad, vinna en skönhet, värdig att förtjusa en Pascha. Träd närmare?, — bröt han tystnaden — frukta dig ej sköna cirkassiska. Atamah skyndade till Alis fötter, kastade sig på knä och anropade hans ådelmod: Mäktige Pascha, dessa drag äro en furstes, Dia blick är