Likaf brådskande svarades: Tio, tio! Säg ej emot ett ord mera. Låtom oss välja ut tio fär. Ynglingen kände sig mycket orolig, riktigt het om Gronen; och nu suckade den stackars flickan så smärtsamt. Osman utbrast då: Tag tio, tag. Juden Jät icke säga sig det två gånger; och för att så mycket lättare kunna sanga djuren, släppte han löst sin stora hund. Snart hade han fatt sitt antal. Dervid blef bjorden dock skingrad åt flera håll; och då mannen märkte, att den unge herden mera gaf akt på den sjuka slafvinnan, än på hans beteende, dref han saren med vilja ännu mera åtskiljs och största delen dit åt, hvarthän han hade att stölla sin fart. — Uppraknande de fasttagna saren för Osman, kastade juden dem i vagnen till fickorna och körde hastigt åstad, glad att hasva erhållit så mycket för en, som han trodde af obotlig och smittosam sjukdom förskämd vara. — Osman var likaledes innerligt glad; den sjuka skulle vårdas uppmärksamt af honom, hon skulle friskna och blifva honom ett efterlängtadt sällskap i enslighetenl Men ångest följde på tillfredsställelsen. Af den skingrade jorden kundeicke fullt hälften åter hopsamlas. Ilvilken vrede hade ynglingen att uthärda af fadern! Gubben slog den stackars välmenande Osman. Forebråelserna upprepades dag för dag, ökad fattigdom tryckte hardt. Det hade varit en alltför bedröflig tid, om icke Atamahs, Cirkassiskans, tillfrisknande lemnat någon tillfredstallelse och tröst. Hon visste att tillvinna sig, icke blott Osmans, utan äfven gubbens välviga och kärlek. Hon gick dem tillhanda