Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1843, sida 3

svängdes. Corpsen var mycket uppretad. Ilvarje karl ådagalade en upprörd sinnesstämning med råa miner, vilda åtbörder. Roslystnad ljungade ur deras. hemska blodsprängda ögon, hvarmed de skelade at staden. Ett par opieätare hade upphåst sig till deras anförare och dansade, berusade, framför fronten. Ali bjöd tystnad. Småningom saktade sig bullret. Åli höjde sin starka, manliga röst: Kamrater —! Hurre!? dånade det åter utur hundrade skrålande halsar: en sjelfsväldig bifallsyttring öfver den förtroli-a benämningen Åli kunde först ester en stund fortsätta det afbrutna talet: hamrater, krigaren bör kunna räkna på byte, eller sold, annars vore hans öde sämre, än den svarta slasvens. Äidra anspråk åto rättmätiga, eder fordran är rättvis. Men Paschans öron äro! döfva för sina krigares rop, han lyssnar endast till qvinnornas joller och gunstlingens hviskningar. Liten på ingen annan, än på eder sjelfve. Inkasseren eder sold. I skattkammaren ligger den förvarad. Valan, jag skall visa eder vägen. Hemten. silfver ock guld, och uppköpen sedan i staden alla de njutningar J kunnen åstunda. Til ekattkammaren, framåt! zande sabeln öfver hnfvudet satte Ali sig bh. Truppen följde under ett vildt jublande. Lefve Ali. vår Padischah! skallade det en ena gången efter den andra. Stormningen på den byggnad, i hvars hvalf katterna lågo gömda, utfördes med snål roflystnad. En del störtade emot jerndörrarn att bryla upp den; andra försökte att bana sig väg geom de tilldommade luckorna; ännu andra upp