Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1843, sida 2

lydde på borggården hans befallningar och på landsbygden indref han skatter, mäkta oeh en väldig i Pasehauvs namn. bersore har jag attt tacka min lycka och Murad ! mumlade han åter, när han alseertänkte sin ställning, uUen den sköna Miri, för honom han personifierade lycka, bade han ännu ej satt återse, eburu han lefde med Murad i förtrogen vänskap. Min vänn och gynnare, — fragade han en gång, då båda suto i ett aflägset gemak vid et! par kalstömda buteljer bakom sig och små, till prådden fyllda glas i händerna, — min bästa Unrad, du är en vis, upplyst, tidsenlig Muselman, — båda smuttade af den särbudna drufvans perlande blod — åu bar varit i Frankrike och England, har sett lika många qvinnor som paradiset kan rymma, utställa sig till hela verldens åskådning med ohöljdt ansigte och med snart sagt ohöljd barm. och du tror att sjelsve profeten betraktar dem med vänliga ögon ifrån himmelen. Huru kommer sig det då, latt du båller då din egen, söta bustru, jag vill icke säga beslöjad, utan så undangömd, att man ej får se en skymt af henne? Du har sett, bror Alil svarades lakoniskt. Äm en sådan syn voro man ej emat atl säåäterae Hör min duge Åli, — sade Murad och lade vigt på orden — när den kroknäbhige salken sväfvar i dagens ljus, så döljer sig rädda drufvan i skyddande mörkret. Vännen nickade, smuttade och tycktes förstå hohom. Du vet alt jag ofta rider på jagt, men är en