Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1843, sida 1

ojemnförligt skönare. kHan anmärkte dersöre suckande: Sköna slicka, ödet hav gjort mig till din slaf. Dina behag underkufva mitt bjerta och din värdighet min djerfhet. Ditt första ord var en besallning, om också mildrad af bonens ton. Åntag miz till din tjenare, då du icke vili upphöja mig till din — make!? — En dunkel rodnad förskönade hans drag, när det sista ordet smög sig öfver hans läppar. Miri fällde slöjan öfver sitt ansigte, höjde handen och sade: Raske yngling, du står I vändpunklen af ditt lif. Jag ser på din drågt, att lyckan ej tömt sitt ymnighe! shorn Appå din vagga. Men gudinnan är dig nära nu. Hon sh all vidröra dig med sin allsmäktiga hand, — under ett vilkor. Märk vilkoret: Haf aktning för mia, som qvinna! ynglingen nedbojde sit! hufvud 1 det han korsade armarne på brostet: AlNi lyder dina bud. En stunds tystnad wppstod. Miri var flera gåänger i begrepp alt br: sa den, men hon hejdade sig. Dock, d: ah ortfor att förhalla sig stilla, fattade hon sitt beslut, närmade sig honom ett steg och sade: ; vali, Murad saknar mig; jag måste återvända till honom. : Oooch kunna vi våga oss ut, så snart? fråga de ynglingen. lag kan det, om — —, hon stannade i talet Om — unrpafg han. Niri kämpade med sin blygsamhet, som återhöll de felande or sden. ändilien lade hon hastigt två fingrar på Alis skuldra och framstötte ett mindre melodisk uttal, än hon hittills lätit höra: io vi få byta drägter. ;