Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1843, sida 2

stället för bannor, fattade han mod, lade armen omkring den skönas runda höft och höll henne qvar på sina knän, i dethan, blickande kickt i hennes mörka strålande ögon, vänligt sporde: uslururskall jag tacka dig för denna paradisiska öfverraskning, du sköna himmelska uppenbarelse! vEj ord, gerning är af nöden ! — sade den sköna ifrigt ooh hastigt, — åag förföljes. histå mig. Din lön skall bli afundsvärd. kan du rädda mig är din lycka gjord. pu forsoljes?! — och en starkare eld brann i hans ögon; han reste sig upp och ställde sig vid hennes sida. — Den store profeten vare milt i vittne, jag skall beskydda dig med mitt lif! Han talade med värma och högt. Den ännu vid deras fötter sofvande Osman tycktes deraf blifva väekt; han rusade upp med törstördt utseende. 1 detsamma utstötte den sköna fickan ett skrik och ropte, utsträckande pekfingret: yper lÖ — Osman grep brådskande efter påken, han haft med sig, och rusade dit, hvarthän slickan pekade. — Denna lade sin darrande hand på Alis skuldra; han lindade armen kring hennes lif, och bärande. den vackra slyktingen, skyndade han omkring hörnet, som trådgardshäcken här bildade. Osman hade emellertid redan blifvit uppehållen i sitt lopp. Ännu halfblind af sömnen, sprang han rakt löst på två beväpnade Turkar, hvilka likaledes hade en hastig gång. Stöten var så häftig, att alla tre tumlade omkull i det bredvid belägna diket. — Allah och Profeten nedkallades och Osman förbannades af hjertats grund, llkreqan innan de kommo igen på benen.