på vände han honom ryagen och aflågsnade si. utan att vidare höra på honom. Full al vrede och harm öfver Hagbarths nedrigbet, gick nu asen Erik, för att bege sis tillbaka till sitt fartyg, då någon hastigt slog honom med häftighet på axeln. Förundrad vånde Erik sig om, och fick se framför sig en naan af jätte-gestalt med eldredt hår, och ur hvars ögon gnistrade vrede. De var Sven. Ha, se vi då andtligen hvarandra ater min fne gynnare ! ropade denne Herre! svarade Erik Heljeson, ni misstagel er på person. visst icke, svarade Sven, jag misstager mig icke. Jag känner dig alltför väl, äfvensom denne guldvirkade gordel, samt den med juveler besatta dolken, som hänger deri, hvilka beg ne pjeser jag köpte i England, och dem du franröfvade mig i Paris. Hvad vågar ni påstå? utbröt Erik. älit med gördeln, röt Sven i det han med blmtens snabbhet ryckte från honom dolken, och rigtade den mot honom. Frik Beljeson, som nu såg sig i sin motståndares våld, löste af sig gördeln och lemnade honom åt den främmande. Denne stoppade densamma kallblodigt till sig, och sade till Erik: acka mitt ädelmod; att jag icke först på dig försöker vapnet, som jag återfått; men jag vill öfrerlemna åt Domaren i Tiundaland att salla dom öfver dig. Och efter dessa ord försvann ban i närmaste gata. Nästan utom sig af raseri öfver den orättvisa och de våldsamheter, som mot honom föröfvats,