behöfde Heljeson naon tid för satt lugna sig; och då han någorlunda stillat sitt upprörda sinIne, fortsatte ban aler sin väg. Men knapt hade han hunnit ett litet stycke, da ater någon sakta slog bonom på axeln. Hvad är nu åter på fardev frågade Erik i det han vände sig om. sturu min värdaste! är jag icke så lycklig att vara igenkänd af er? tragade med ironisk höflicbet en lång, mager man, som hade blott ett oga. Det var Trolle. Dra för tusan! svarade Erik, jag har alIrig i min lisstid sett er. Hurv, min hogtårade! frågade den enogde spotskt, har ni aldrig sett mig? Ni kan väl då icke heller minnas, att vi en gäng räkades i Samsö; — då hade jag ännu två ögon; men ni den tiden blott att. Hvad! ropade Erik, hade jag blott ett öga? YJa, min värdaste! och det behagade er då, att genom en Finsk trollqvinnas tillhjelp frånmig det ena af mina begge ögon, och fästa det i er skalle. är ni galen? brummade Erik Heljeson. TFör ingen del, svarades Trolle, beriset ligget klart i dagen, då mitt öga ännu bibehållit sin naturliga färg, som är ganska olika ert Ögas Jag skall derföre taga min tillflykt till Domaren, som väl skall tvinga er, min förträfflige gynnare! att af er utkräfva skadestånd för det begångna brottet. — Ester detta yttrande aflägsnade sig Trolle. Erik Heljeson stod liksom träffad af blixten. och visste icke hvad ban skulle tänka om allt detta. Slutligen sansade han sig åter, och som