Oh 44444707 — Tv T Stockholms-tidningarne äro, såsom vanligt, nagra till Julen; de enda saker af vigt, som at dem blifvit releverade under sista veckorna, äro slagsmalet på Malmens Källare och det inom Banco-styrelsen väckta förslag om indragning af lanerörelsen. Om det förra har Aftonbladet meddelat protokoller; angående det sednare har Dagligt Allehanda innehallit raisonnementer, som i hög grad förtjena att tänka på. Hvad slagsmalet angår, så ser det nästan ut, som skulle officerarne komma lätt nog ifrån det kriminella ansvaret. I det hela kan det väl vara detsamma, då man hugger med yxa på nästans dörr, om dörren springer sönder eller icke, ty vär lag befattar sig, mera än andra, med uppsåtet; och vi skulle tro, att om det icke varit bättre herrar, utan obetydliga personer, som verkställt huggningen, så vore hemgång eller inbroW icke omöjliga att locka ur domarens mun; men som saken nu står, torde föga erkläckligt derur vara att få. Sakert sästar man sig, och det icke utan sken af rätt, vid den omständigheten, att källarmästaren på visst sätt arresterat en af kamraterna, så att en justus dolor och en causa belli förefans. Mårigenom försvagas också den anstrykning af moralisk stygghet, som annars hade vidhångt gerningen. Ilela frågan, som kan komma under domares prosning, torde sälunda snart hafva förlorat interesset hos allmänheten; men saken har en annan sida, som i de mera tänkandes ögon är vida bedröfligare, än om det svåraste straff kunde komma i sräga: uppenbarelsen af den öfvermodiga obändighet och råhet, som förr ansags häfta vid militär-yrket, men som man hoppades att numera finna alldeles utrotad. Af de begagnade uttrycken sramlyser, att våldet begicks mindre derföre, att våldsverkarne ansägo sig sörorättade, än derföre att de hade att göra med lymlar, fåhundar, boergarlunsar, som icke sågo, hvad folk de hade för sig, och som skulle blifva flata?) i fall de modiga ynglingarne sade sina namn, m. m. s. Det är denna anda, denna åsigt of egen storhet och alla andra hlassers obetvdlighet, som man hade hoppats att se utrotad. Detta öfvermod var så otäckt och nedslående, att det icke tyckes hafva bordt motstå tidens anda och den högre litterära bildnine, som onekligen begynt intränga hos militären. Hvem minnes icke fenomenerna af kast-ofvermodet fordom? ben, som författar dessa rader, minnes hundradetals dylika och vill exempelvis nämna ett, som han, för trettie år sedan, säg på en gästgifvaregärd på Dahlsland. Yvå unga, mycket unga officerare hade salt fram sin skjuts, hestaende af två bästar och en bondvagn. Equipagets ägare, en allvarsam och efter utseende förständig bonde, hunde icke sjelf medfolja, utan skickade en liten pojke, som sattes bak, och de resande skulle sjelsve köra. Bonden stez, med mössan i hand och med det höfligaste skick, fram till vagnen och sade: Mina goda Herrar, hä starne äro heta och pojken liten; hören beskedligt, åtminstone i början! Svaret blef: Vill du raisonnera, bondlymmel? Orden åtföljdes i detsamma af handling: bonden fick ett piskrapp öfver ansigtet, och det bar utaf: sträck. ÅÄtt slå bönder var en sorlustelse. för hvars njutande resor till och med foöreto gos; och man måste erkänna, alt denna smak visst icke inskränkte sig till militären, utan uppenbarade sig lika väl hos studenter, han. delsbokhållare, ja gesäller och i allmänhet all ungt folk, som tyckte sig vara bättre? än all mogen. Likaså var det med åtskilnaden mel lan andra klasser: hyste t. ex. borgaren för akt för bonden, så fans det klasser, som tyck ie sig vara lika högt öfver borgaren och kun na handtera honom lika ogeneradt. I en vis landsort lefver ännu minnet af den våldsam me Capitaine B, som med handkraft tvan. Magistraten i en stad att ge honoui qvit o p en ådömd afbön. Att lagen var mägtigare äl