tänka, att dessa dioppar äro stora tårar, som! jorden utgjuter öfver denna process, som varar i evighet. Och hur ofta badar sig ej menniskan i andras tårar? Huru mången tår, som likt lindrande balsam flyter ur en menniskas öga, omslipas ej till en vattenklar diamant på vår medmenniskas ringfinger? Huru mangen tar, som det tryckande ödet pressar ur ett lifs böjda ros, droppar ej såsom balsamdagg i ett annat lifs fulla blomsterknopp? Hur mången törnekrans, från hvilken ännu blodet af ett sönderslitet menniskohjerta droppar, slätar ej menniskan till en festlig brans kring sitt lyckliga hufvud? Detta är ju just det smärtsamma i lifvet, att vår lefnadsvagn sällan sramrullar, utan att den drages af vår nåstas sorgehingst vid sidan af vår egen glädjehäst, alt vi sällan äga någon fröjdeskörd, som ej skjutit upp under gödsel af främmande smärta och lidande, och att sällan våra hjertans ängd vederqvickes af ett mildt regn, om det ej störtar ned fran ett annat hjertas splittrade himmel! — Så framstörta äfven blott ur jordens splittrade bröst de källor, som skänka oss lycka och välsignelse. Hvarje studium mina Herrar och Damer, måste ha sina källor, och för den, som studerar menniskan, finnas inga bättre än alla badoch hålsokällor! Elter badet öppna sig ej blott hudens, utan äfven hjertats porer; menniskan år i badskjorta mera eh sann wenniska än i full klädsel, och framför allt fruntimmerna, — — man bör der