nitälska för presterskapets helgd och dogmer nas renhet — och som ändock, ehuru gamla och gifta män, offentligen hålla coneubiner, hvilkas oblyga pragt väcker allmän skandal och alla s. k. ärliga hustrurs förtviflan. I synnerhet från hufvudstaden berättas revoltanta aneldoter i den vägen. Kommer man in i en erannlätsbod och får se ett ytterst rikt ulspökadt fruntimmer, som, utan att pruta, handlöst bortkastar hundradetals, ja tusentals Rdr på de dyrbaraste saker, och frågar man Köpmannen, hvilken millionärs fru den goda kunden är, så har han en mine, som kan öfversättas ungefär med: det är icke fruar, someöra sådan handel. Nej, det är Grosshandlaren N. N.s, den rike Baron N. N.s, Excellensen N. N.s Mamsell — den nuvarande nemligen, ty de förra äro redan afskedade med pension och hus. Och detta allt är så offentligt, sker så utan hejd och blygd, att hvarje barn i staden talar derom, såsom om det skulle så vara.— Det. nedslående häruti ökas senom den omständigheten, att dessa så upphöjda och riktade damer äro fullkomligt råa varelser, tagna från gatan; och det är således icke blott. sederne, utan äfven bildningen, som förlora allt anseende hos massan, då hon ser, att hennes barn icke behöfva någotdera, för att göra lycka. Också skall det vara bokstafligen sant, att mängden af mödrar inom den sämre klassen oförtäckt uttala den önskan för en dotters framtid: att någon Herre? måtte taga henne. Vi fråga nu: är det, under sådana förhållanden, möjligt, att de säimre skulle inom sig respektera de band, som lag och en ofördersvad känsla böra lägga på den mänskliga sammanlefnaden? Har man rätt att skrifva silippiker om folkets sede-förderf? — Måste man iche vänta sig de frukter, som visa sig, när man så ömt värdar deras rot, föraktet för arbete? — Den första och nödvändigaste Comitå, som bör sättas, är en att undersöka, hvilka medel må finnas, att hejda sedelösbeten inom de högre klasserna; Comitkerne till det ondas botande inom de lägre skola sedan få vida lättare arbete.