Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1842, sida 1

den kuabejde för det hämnande ödet, för at försova rättfärdighetev. Äfven nätterna igenon satt han, grubblande och ångrande, i den lill: kammare, som han låtit inreda åt sig. Väggar ne voro beklädda med svart, möblerna hade svarta öfverdrag, svarta täcken. Engelas leende bild hängde ofrer bordet, hvarpå en dödskall stod inunder porträttet. En svart sammetspaulun var uppfästad öfver en likkista; i den måstc bäddas för bonom, och der njöt han sömnens vederqvickelse, när lidandet utmattat hans krafter Sent en afton öppnades pavillonens dorr, ty Förster läste den aldrig, det yttre rummet genomskreds sakta och kammaren betråddes, der enkemannen ännu vakade. Han ser upp. Olof är det, som visar sig; han skjuter framför sig sin gamla mor Kerstin. Olof: God afton, patron Förster, god afton, ty så långt lider det nu. Kerstin: Ack, Ole, Ole, hur talar du! Ack se, bevare oss nådeligen, här är ju dödens boning. Olof: Säger mor det? Jag har ingenting emot det. Men jag har brådt om att tala med patronen. Förster: (bar fåstat en själlös blick på dem). Hvad viljen J? Jag åstundar intet. Olof: (något studsande). Hå! inte det? Efter herros förluster, skulle man tro — Förster: Hvem är du? Ab! (springer upp, tazer ned en pistol ifrån väggen och skyndar till lorren, den han igenhåller). har jag dig, ja ned dig vill jag språka. i Kerstin: Skjut icke, herre! I den allvetandes damn, det vore värre, ån att mörda sin nästa.