Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1842, sida 1

SONENS BROTT?) AF ELL. ERSÄTTNINGEN. Pavillonen uti Elfholms trädgård, hvilken förr nder den vackra ärstidens ljufliga dagar beträdles af den lyckliga familjen, för att der, i skyggd ör hettan, vinden, eller regnet tillbringa nägra lyktiga, glada stunder. detta lusthus hade nu blifvit utvalt af Förster till bans beständiga bohing, hans sorgehus. Sedan hans Enugela med leras Julius uppslukades af det vildt skummande attensallet, omtoknade svärmodighet hans sinne; nslig tillbragte han dagarne uli sin trädgård, varest han för sista gången med de skönaste örhoppningar återsett sin sköna hustru; men varest hans sällhet äfven förvandlades, så gåtkt för honom, till det bittraste lidande. Här unde han stå estersinnande, dystert grubblande länga, länga timmar. Minnet vankade omkring å det sorslutuas skumma gristplatsar, uppsökte arndomens rosenkransade vård. Men der kune hågkomsten plocka en glädjeblomma för det tackars hjertat, men sorgen hatade henne; deröre dröjde den hotgörande tanken hellre vid glingens lättsinniga lekar och synder. En vålad visade sig då, en fattig flicka med ett bruit hjerta och ett ihbjälhungrad) gossebarn vid östet. O, han kände flickans drag och hans ger gisslade obarmhertigt bans blödande själ. å förödmjukad vågade han vända blicken på sin rsättliga förlust, ty då var hans vilda smärta md; ögonen hade tårar, läpparne en bön. AnSe 6. H. o. S. Tidning, N:o 146, 147, 149, 150,