Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1842, sida 3

sta öga, att örat ej missledt honom, ty på bänken framför lusthuset satt Julius, förnöjdt ätande på ett äpple, som han väl erhållit af sin mamma : denna uppsökte ännu flera under ett nårstående, bördigt tråd. Förster bemödade sig redan på afständ att utbreda sina armar, dem han bar i band: han jublade dervid med yr glädje: Engela, min Engela! Julius, min gosse! Pappa, söta pappa! — återgaf barnet hoppande emot honom. Men Engela störtade sig icke till sin makes bröst: hon kastade rädda blickar på den framskyndande mannen, sprang till och fattade hastigt tag uti Julius, lyfte honom på armen och flydde, lätt som en hind, undan för Förster. Han liksom fastväxte på stället: Engela. undflyr du mig? Ilar du ej i min trogna famn min älskade hustru, tillbedda maka?!) Ack, mamma — beklagade sig Julius — hvarföre får jag ej springa till pappa? Hon svarade mycket allvarsamt: Tyst mitt barn, hvem har sagt dig, hvilken man månde vara din fader? Stackars barn, faderns brutna eder försegla moderns mun, du får ej veta, hvem som gaf dig lifvet, ty din födelse är din vanåra. Min Gud! — återtog Förster — vill du ej närma dig till dim trogne make?? — Engela började darra och att se skyggt omkring sig: Hvar är han, hvar? hon gick närmare intill Förster och hviskade: kan du gömma mig för mannen min ? ack, var snäll och gör det. Men jag ser honom ej komma ! Å Allsmäktige skapare — utbrast hau, — igenkänner du mig icke? är jag dock icke din Leonard, din man och make! Hon skakade långsamt på hufvudet: Nej, nej. Du bar grått hår. Den unga qvinnan får ej gå i brudsäng med dig. Om dagen kunde det så vara, att bo i dina granna rum, åka i din svigtande vagn, äta vid ditt låckra bord, ja, det går an. Men om