Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1842, sida 3

länge fortsatta bemödanden gjorde hans ropande den önskade verkan; några drängar och ett par pigor infunno sig hos honom. Genast begaf han sig med dem till trädgården, Engela fanns dock ej mera hår, men i parken blef man henne varse. Hon tog åter sin Julius på armen och flydde skygg för hvar och en, som närmade sig. Fyr — hördes hon såga — fy, det blir så många, som älska mig. Akten er för min man, han vill ha mig ensamt för sig. Kunnen J springa? Jag har lärt mig det i soluppgången. Och det börjades en ömkelig jagt; mannen och tjenstehjonen satte efter den lättfotade Engela, hon slingrade sig med obeskriflig ledighet emellan trådstammarne, igenom buskarne; hennes klädning sönderrets. hon abtade ej derpå. och förföljarne tröttnade icke. Så gick det genom park och lund, öfver berg och hed: dock uti det tjockaste snåret af Elfholms vilda hage, förlorade man hennes spår. Förster allena fick åter sigte på den vansinniga. Hon hoppade just öfver en gårdesgård och ilade till den nära belågna strömmens buskbeväxta strand. der äfven en spång sanns ofvanom det brusande vattenfall. som dånande ljöd uti trakten. Förster följde efter; Engela hann spången. Då framtittade bakom en videbuske vid andra stranden en yngling med stora, blixtrande ögon: en bössa höjdes äfren. Och Engela igenkände honom der på andra sidan: hon stannade: Ha! Du der? I din famn vill jag icke. Skjut gubben, så träffar jag honom i himmelv; vägen dit är ån här. Jag har ofta vid fallet funderst på det. — Hon sade så och störtade sig ned med sitt barn. (Slutet följer).