Engela: Gif mig mitt barn! — (men hon för. mår ej mera, hon sjunker sanslös i Olofs armar. Med vilda rörelser trycker han henne till sit bröst.) Den aftonen hemkom fru Föster icke, hon väntades förgäfves. Hon söktes fåfängt hela den natten. Hennes man förstummades af onåmnbar oro. rysliga aningar bemäktigade sig hans själ, hans hjerta fylldes med smärtor och tankarna sänkte tröstlöst sina vingar; en dvala famnade den olycklige. Hela betjeningen var emellertid i rörelse: den unga, milda matmodern älskades af en hvar; full af deltagande meddelade man sig de farhågor man hy-te, att hon nemligen i sin öfverdrifna tröstlöshet kunnat företaga ett hemskt oråd. Ström. men och brunnar undersöktes. men icke fanns det spär. efter henne. — Småningom hade nu Förster örverrunnit det första döfvande intrycket af det nya slaget; då sattes nytt lif i efterspaniugen. Herrn hade fattat den ideen, att Engela, letande efter sitt, barn, törirrat sig i bergen, der fallit och skadat sig illa. I enlighet härmed anordnades hvart allt husets folk skulle på nytt begifva sig, hvar och en tagande olika riktningar. Den uppgående solen strödde just sin glans öfver den daggbestänkta jorden, då Förster sjelf, sedan han utdelat nödiga föreskrifter, ilade åstad att oförtrnten genom. spåra bergen åt sin led. Hans väg förde honom längs utmed trädgårdshäcken. Plötsligen förekom det honom, som om han hörde tala derinne bredvid Pavillonen, han hejdade sitt lopp och lyssnade Rösterna, en qvionas och ett barns, genljödo i hans hjerta. Af alla krafter började han ropa på En. gela, på Julius; och utan att afvänta, om man Svarade honom, skyndade han till närmaste tråd. gårdsport, ryckte upp den och rusade framåt gån. gen emot Pavillonen. Der besannade haus förtju.