Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1842, sida 3

natten —: min man, han är ung, han är stark — han är ryslig. Han älskar mig — hu! så sasligt. Att älska det år en stor syna, som Gud må nåI digt förlåta alla menniskor-. tson är vansinnig! — skrek Förster smärsamt lående sig för pannan — hyem år då denne din man, när du ej mera år min hustru ?? Min man! vill du utfråga mig? är du Länsman kanske? nej, Leonard, jag vill anförtra dig något. Hans bergshåla år så kall, men han har en bred bädd af mjuk mossa, det är svårt för hustrun, ; dock det värsta i grottan är stenen. Du skall lemna hålau — inföll Förster — gå med mig till de vänliga rummen. Hon runkade åter vemodigt på hufvudet: nej, jag törs icke, jag ville vål vara din hustru, men det är en mycket brottslig önskan, det är en hemlighet. Du fär, för Guds skull ej yppa det för min man. Jag skall ej göra det. Du mäste dock följa mig, din man kommer till mig. Ljugare! — sade hon beiraktande honom med stirrande ögon— Min man kommer icke mera till dig, ty nu talar han. Förster gjorde ett försök att få tag i benne, hon var dock uppmårksam och vek undan. Hör du icke — ropade hav — att barnet gråter och vill gå med mig; du måste säl göra I gossen till viljes. Aba! skrek hon, flyende än längre bort — Du vill narra mig och locka mig med barnet. Jag har blifvit slug — af synden. Du vill våldföra mig, din gamla vållusting. Du får mig aldrig med dig.? Kufvande sina sönderslitande känslor, vånde Förster sig bort och sprang, så fort han kunde, upp till gården. Der och ute på fälteu lät ban skalla sina rop, för att samla sitt folk. Efter