Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1842, sida 2

tade ej mera, än jag gör; ej efter större vällust, än jag. Du är van vid sötare ord, än mina; detta gör mig blyg, och kanske otydlig. Dock vet du redan, att jag håller utaf dig, hur mycket — Engela: Ah! Ditt språk! jag har icke aktat derpa bittills. Hvem är du, som talar så till patron Försters hustru? Olof: Den, som är lika god karl. hlif hos mig, blifl min hustru! , Engela: Vansinnige! odjur! var detta din af. sizt. da du lockade mig hit, qvinnorosvare! Olof: Var detta din tacksamhet? Engela: Himmelens Englar, bistan mig! Olof: Till himmelen har min mor bedt dagligen om lindring i nöd och elände, men icke har jag sett någon hjelp komma derifrån. Engela: Hedning! frukta då lagarne. Olof: Dem trolsar jag. Engela: Du nämner din moder, är hon nödlidande? Vid hennes tårar besvär jag dig, nedkalla ej den allsmäktige Gudens rättvisa straff öfver Er. Förneka ej menniskoslägtet, hvilket du tillhör. Var ej grymmare än rofdjuren! Olof: Hvem är geym, Du, eller jag? Hör dock, tror Du icke, att jag har varmt blod, likasåväl, som Förster? att jag kan älska, lika väl, som han? Men hvarföre skulle han just föra dig i brudsäng, han, som eger öfverflöd af all jordens herrlighet? Jag var ösvergifven, redan i moderlisvet, brist uppfostrade mig, uselhet närde mig, på nödens magra mark fick jag plocke min sparsamma fröjd. Jag är hungrig efter